I november 2016 hade jag besök och min vän som fick lite presenter av mig frågade om jag hade en plastpåse så hon kunde få med sina saker hem. Jag gick ut i köket och böjde mig ner. Det smällde till i ryggen på mig. Det var det värsta som jag varit med om och jag skrek rakt ut när det hände. Min kompis och Quinten hjälpte mig ut till soffan så jag kunde lägga mig en stund och vila. Medans kompisen sökte febrilt på 1177 för svar på vad som hade hänt. Hon talade om för mig att jag fått ett ryggskott och behövde stanna liggandes ett par dagar men det går över av sig självt.

 

Där låg jag i soffan i fosterställning helt orörlig. Jag ville försöka gå på toaletten, jag försökte resa mig men ramlade ihop på golvet bredvid soffan. Quinten hjälpte mig upp i soffan igen. Han frågade om jag behövde hjälp. Jag svarade att jag gärna på något sätt ville ta ett bad så Quinten drog in mitt duntäcke på golvet bredvid soffan och bad mig att rulla ner på det, sen släpade han mig till badrummet på täcket. Jag hade fått för mig att ryggskottet bara berodde på en låsning i lederna och att varmt vatten skulle få det att gå över. Men det gick aldrig över. Efter cirka en timme så började värken att släppa lite grann på grund av att jag fått i mig Alvedon och Ipren. Jag tog tillfället att gå och lägga mig i sängen och där tänkte jag stanna tills smärtan gick över.

 

Efter 2 dagar kunde jag äntligen resa mig och ta mig ut ifrån mitt rum för första gången. Jag behövde ingen hjälp. Det kändes som om ryggen hade läkt. Men när jag kom ut till vardagsrummet och satt mig ner så insåg jag att smärtan nu istället satt i mitt ben. Jag hade aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Det var som om hela benet krampade , gjorde ont och sov på en och samma gång. Inga av mina värktabletter hjälpte mig.

 

Dock så var smärtan inte så intensiv vid det här laget utan mer som ett smärtsamt kliande på benet som jag bara kände av när jag reste mig upp eller satt mig ner. Jag sökte på 1177 och trodde redan då att det var ischias jag hade. Det stod att det gör väldigt ont i intervaller men att det försvinner av sig självt efter ett par veckor. Så det var bara för mig att stå ut. Dock för min del så försvann inte smärtan utan den blev mer och mer intensiv för varje dag som gick. Efter 3 månader tyckte jag att det var dags att ringa vårdcentralen som sa åt mig att första kontakten skulle gå via en sjukgymnast innan dom tänkte ta en titt på mig för eventuell smärtlindring.

 

Jag trodde att jag hade mycket smärta just då men idag vet jag bättre. Jag gick till sjukgymnasten som sa åt mig att jag absolut inte har ischias, utan att det verkar som om jag har ont på grund av att nerven i mitt vänstra ben är kortare än nerven i det högra benet. Hon gav mig övningar att göra för att sträcka ut nerven. Det var inte förrän i efterhand jag lärde mig genom "mina vårdkontakter" att hon i journalerna satt diagnosen Ischias på mig. Jag gjorde övningarna som hon och jag kommit överens om. Problemet var bara att efter cirka en månad så vart smärtan ännu mer intensiv och jag kunde inte böja mig alls vilket resulterade i att jag inte kunde göra övningarna längre. Det var då jag bokade en  tid med min dåvarande vårdcentral. Det gick 2 veckor och vid det här laget började min smärta bli intensiv och jag började må psykist dåligt. Kallelsen till vårdcentralen dök aldrig upp i brevlådan och det resulterade i att jag sökte till akuten på grund av min smärta. Och min enorma rädsla för vad som faktiskt kunde vara fel på mig. Jag var ju säker på att det var Ischias jag hade, men tänk om jag hade fel.

 

Väl inne på akuten så var jag jätteorolig för att dom inte skulle hjälpa mig alls, och att jag skulle sitta i timmar i väntrummet. Men så var inte fallet. Det tog max 1.5 timme totalt på akuten (väntetid inräknat) . Väl inne i undersökningsrummet så talar doktorn om för mig att det garanterat är ischias. Hon försäkrar mig om att detta är vad hon jobbar med. Vad hon är specialist i. Hon talar även om för mig att jag enligt ultraljudet har problem med att tömma min blåsa. Hon bad mig att gå och kissa igen och denna gång bad hon mig att sära benen extra mycket, luta mig framåt, samtidigt som jag skulle ha vattnet rinnande för att bli kissnödig. Jag följde doktorns direktiv men fick endast ut typ 4 droppar urin. Doktorn talade om att detta var vad hon hade befogenhet att göra just nu och att Ischias och medecinering för det ska skötas på vårdcentralen. Men eftersom jag talat om för henne att min kallelse dit inte hade kommit så skickade hon en akut remiss till dom direkt ifrån akuten. Hon försäkrade mig om att jag skulle bli hjälpt och talade om för mig att det nu skulle ta max en vecka innan jag fick en tid.

 

Efter en och en halv vecka började jag få enormt ont. Skulle nästan vilja kalla det omänsklig smärta vilket ledde till att jag faktiskt ringde till vårdcentralen som då svarade mig och talade om att jag hade fått en tid 2 veckor tidigare. Dock så brukar kallelser och sånt skickas till en man som jag har bett ha hand om min ekonomi och han var lägligt i Thailand just då. Det var ju bara det att jag trodde ju givetvis att när det gäller läkartider så skickas det också en kopia till mig. Men tur i oturen så visade det sig att receptionisten såg att vårdcentralen hade en akuttid ledig samma dag som jag kunde ta. Jag dök upp på vårdcentralen och fick träffa en manlig läkare. Läkaren jag mötte på vårdcentralen den dagen var den värsta läkaren jag någonsin haft och göra med i hela mitt lev det var en somalisk läkare som inte kunde svenska och som misshandlade mig med sina händer och tryckte så hårt att jag skrek av smärta. Trots att när han frågar mig var min smärta sitter och jag svarar honom med att smärtan siter  i ryggen och i mitt vänstra ben, så slutar med att han står och trycker på mig med världens våld. Både under armarna på ryggen och på höften och jag skrek utav smärta. Sen tryckte han på min höft och talade om för mig att jag inte har Ischias utan jag har en höftinflammation, vilket resulterade i att han  skrev ut Alvedon och Naproxen och sa att jag kunde åka hem. Men jag litade inte på honom för fem öre. Jag sa att jag inte går förrän jag får en röntgen. Det ända bra han gjorde under den träffen var att ge mig en remiss till röntgen direkt. Efter träffen sa jag till min skjuts om och om igen. Han misshandlade mig, han misshandlade mig, han tryckte för hårt och hade gråten i halsgropen. Hon sa till mig at jag borde lita på doktorns omdöme oavsett hans härkomst eller att han inte kunde kommunicera med mig knappt. För han var ju trots allt en doktor.

 

Jag åkte upp till sjukhuset tillsammans med min skuts med hopp om att den här röntgen skulle hitta vad det är för fel på mig. Men den kom tillbaka felfri. För det var ju en vanlig röntgen han hade skickat mig på och jag visste inte då att en magnetröntgen var vad jag behövde utan det fick jag reda på via facebook. Det ända man såg på bilderna var ett helt välmående skelett. Efter att jag gjort min röntgen satt jag Lindahls och fikade och väntade på att min kompis skulle komma och hämta mig. Jag klarade inte av regional trafiken och med min smärta mådde jag inte så bra. Jag åt en jättegod lax sallad på Lindahls och tog mina första tabletter av det som doktorn skrivit ut. Jag satt nog där och åt i ungefär 20 minuter. Sen kom skräcken, jag skulle resa mig upp och gå till min skjuts när jag insåg att jag faktiskt inte kunde gå. Jag reste mig upp och hamnade i en låsning av kramper och smärta. Jag stod lutad emot väggen och det slutade med att jag fick ropa på tjejen som jobbade på Lindahls, tala om vad som hade hänt och hon sprang för att hämta akutpersonalen och en brits. Under tiden kom det  en tant  med sin gubbe i en rullstol och det paret gjorde min dag. Jag hörde tanten säga till sin man att dom inte kunde sitta på hans favoritplats idag för att jag var där. Jag ropade på dom och sa "kom ni det finns plats till er här också jag ska snart gå jag bara väntar på hjälp". Det ledde till en lång trevlig diskussion med gubben som lyckades distrahera mig ifrån all smärta och helt plötsligt kom akutpersonalen med en rullstol för att föra mig till en brits. Dom frågade mig om brits var väldigt nödvändigt. Jag talade om för dom vad jag hade för problematik och att jag oftast bara behövde ligga 5-15 minuter på rygg för att bli av med låsningen och kramperna. Sen kom min skjuts äntligen och hämtade mig.

 

Dagen efter var jag helt förtvivlad. Det hade börjat göra så ont i min kropp och krampa så hårt att jag inte kunde stå ut. Min sömn togs ifrån mig. Jag började sova i 30 minuters intervaller innan jag vaknade och skrek av smärta.  Jag ringde ambulansen som kom och sa att det inte var någon idé att dom tog med mig till akuten jag skulle bara bli hemskickad. Jag sjönk lägre och lägre i mitt självförtroende och började känna mig förvirrad. Ingen sömn , ingen aptit och konstant smärta i ryggen. Jag började bli illamående och förvirrad, tog inte medicinerna enligt schema. Började trycka i mig dom bara för att kunna förtränga smärtan. Äntligen fick Jag sova lite längre. Lyckades sova i hela 2 timmar innan jag vaknade upp och kände mig svårt illamående.  Gick in i duschen och började spy rent blod därav växte min oro och jag ringde 112 som kom och hämtade mig inom en timme. Quinten hade packat en akutväska och han som helst inte vill vara på sjukhuset var så fin att han följde med mig för att stötta mig i alla fall.

 

I ambulansen frågade dom vad jag sökte hjälp för. Ben och rygg eller blodet jag spydde upp. Jag sa åt ambulansföraren att jag egentligen ville söka för både och, Men om jag var tvungen att välja så blev det att ta reda på källan till blodet eftersom det verkade mer akut.

 

Det började med att en sköterska frågade mig vad som hänt och jag talade om allting för henne. Talade om för henne att jag var trött och förvirrad.  Hon kom tillbaka och gjorde prover på mig sen talade hon om för mig att en läkare snart skulle komma och titta på mig. Han kom in och frågade mig vad som hänt för att han också ville höra min historia. Efter att jag talat om allt för honom gick han ut ur rummet och sa att han strax skulle komma tillbaka. Han var borta i cirka 20 minuter innan han kom tillbaka och talade om för mig att jag skulle få en gastroskopi så dom var tvungna att föra in en sond i min näsa som jag skulle ha i ett par timmar. Dom sa att det strax kom en man som skulle hämta mig och köra mig till avdelning 12 ( Kirurgiavdelningen). Jag låg där på avdelningen med sonden i näsan och mådde inte alls bra. Efter 3 timmar var det dags för gastroskopin, Vi åkte ner till en annan avdelning där jag fick dricka ett starkt bedövningsmedel och en sköterska berättade för mig att jag skulle få ner en kamera genom halsen och ner i magsäcken på mig. Hon talade om för mig att detta kunde vara väldigt obehagligt när man skulle förbi svalget och att folk då kan börja spy, därför var det väldigt viktigt att jag låg på ett visst sätt så att jag inte kvävs på mina egna spyor. Hon frågade om jag var redo och om det kändes okej. Jag svarade att det gick bra och hon började trycka ner sonden i halsen på mig. Precis när hon kom till svalget så började kräkreflexerna. Dock spydde jag inte men släppte världens brakskit istället. Quinten tittade på kameraskärmen och sa att han vart imponerad av hur vacker jag var även på insidan (hur sjukt det än låter). Dom höll på och leka runt i magsäcken tills dom skulle ner i tarmen. Då skrek jag av smärta, förstår nu vad dom menar med att tarmvred kan vara otroligt smärtsamt. När hon var i magen på mig talade hon om att hon skulle vilja ta två stycken tester ur min mage. Jag sa att det får hon göra, hon förde ner igenom slangen som kameran satt på ett litet verktyg stort som en pincett men med en sax längst ut. Det var en väldigt konstig känsla när hon klippte av 2 stycken prover på insidan av min magsäck. Sen drog hon ur hela slangen och jag började kräkas slem.  Sonden och kameran var båda helt fruktansvärda och jag skulle aldrig vilja göra det igen. Jag och Quinten var på akuten i totalt 10 timmar tills vi fick svaret att jag hade  fått magsår och att jag inom ett par veckor behövde komma tillbaka för ännu en gastroskopi för att se att magsåren har läkt. (Ser inte fram emot detta) Läkarna talade om för mig att på grund av magsåren fick jag inte ta anti inflammatoriska tabletter längre utan bara Alvedon och jag fick med mig magsårs tabletter för att förhindra infektioner i magen. Och återigen skickade läkarna hem mig  ifrån sjukhuset utan någon som helst hjälp för rygg eller ben smärtan. Trots att jag gnällt om smärtorna i hela 10 timmar. Det ända dom sa var att dom skulle överlägga om dom kunde hjälpa mig. Fick prata med en läkare efter överläggningen som talade om för mig att jag precis som förra gången skulle söka hjälp hos vårdcentralen. Jag åkte hem och det ända jag hade som smärtstillande var Alvedon.  Detta resulterade återigen en sömnlös natt fylld med smärta, svårt att andas och en sambo som vankar av och an i lägenheten av oro, gråtandes för min skull. 

 

Dagen efter tog jag återigen  telefonkontakt med vårdcentralen och fick prata med en receptionist där. Hon frågade mig vart jag har ont och jag talade om för henne att smärtan sitter i ryggen och mitt vänstra ben. Hon frågade varför jag trodde att jag hade ont där och jag berättade allt som hände mig på mitt senaste besök på deras vårdcentral och bad dom om smärtstillande medel. Sa även att om doktorn inte ville skriva ut det så bad jag i alla fall om sömntabletter då sömnen började tära på mig. Dålig sömn i ungefär 2 veckor vid det laget.

" För mig är sömnen är en viktig ingrediens för att min hjärna ska kunna fungera ". Jag bad även om en magnetröntgen för att kunna utesluta att det inte var som jag trodde. Receptionisten talade om för mig att hon skulle prata med min doktor och återkomma till mig. Jag vred mig av smärta och grät hela dagen det kändes som om hon aldrig skulle ringa mig. Det var ju trots allt klockan 08:00 på morgonen som jag hade haft kontakt med henne men inget samtal kom. Klockan 15:30  ringde hon äntligen upp mig med beskedet " du får inga smärtstillande, ingen röntgen och heller inga sömntabletter utan du får höra av dig till en sjukgymnast innan du bokar tid här igen. Det är doktorns order". Vid tiden jag fick det här samtalet var jag i stan för att jag hade bokat tid med en kiropraktor på grund av att jag beövde smärtstillning fort. Det kändes som om jag håll på och förlora hela mitt förnuft.

 

Jag kom in hos kiropraktorn helt förtvivlad på grund av domen jag fått ifrån vårdcentralen. Det kändes som  om jag höll på att ge upp och inse att jag aldrig skulle få hjälp att jag skulle behöva lida i resten av mitt liv. Jag visste att det gått för långt för mig. En sjukgymnast skulle inte kunna lätta mina problem. Väl inne hos kiropraktorn så träffar jag en ung kille som ber mig att göra vissa lätta övningar.  Bland annat så ber han mig att luta mig framåt och att prova med att  ligga på rygg med uppdragna knän. Efter att jag gjort detta så tittar kiropraktorn på mig som att han sett ett spöke och säger direkt att han inte kan behandla mig alls utan att jag behöver kirurgisk behandling. Han sa även att han  tycker att det är helt sjuk att man måste bli förlamad innan man får hjälp av sjukvården idag. Jag blev hemskickad och slapp betala för besöket. Kiropraktorn sa även att han skulle försöka kontakta någon av doktorerna som han känner. Jag åkte hem för att vila.

 

Vaknade upp med svåra smärtor igen vilket ledde till att jag valde att ta ett svårt beslut och ringa akuten igen. Tredje gången gilt brukar dom ju säga. Jag sa åt dom att jag inte kände något och att jag hade svårt med både avföringen och att kissa. Jag blev hämtad och återigen följde Quinten med mig. Denna gången tog han dock med sig datorn för att han skulle kunna ha något att göra. Vi kom till akuten och fick ligga i väntrummet en ganska lång tid . Det var mycket folk och klockan var 04:30. Vi väntade säker en och en halv timme tills vi äntligen fick komma in på ett rum. Jag låg på en brits hela tiden med magen neråt för att det är ända sättet att ligga ner utan tunga intensiva smärtor i mitt ben. Till slut kom en sköterska och när hon kom så fortsatte mitt skådespel i hopp om att få hjälp.  Dom bad mig kissa i en mugg för att testa mitt blodvärde. Efter det så kissade jag på mig med flit på britsen bara för att dom slulle tro att förlamning var på väg och ge mig en chans. Jag trodde då att detta var det ända jag kunde göra för att få dom att ta mig på allvar.  Äntligen fick jag min magnetröntgen som visade precis det jag hade trott i nästan  9 månader diskbråck och Ischiasnerven i kläm. Precis det som alla läkare och sjukgymnaster jag hittils träffat hela tiden hade förnekat. Det slutade med att jag blev utskriven med starka smärstillande

 

1. Omecat (för magsår)

2. Oxynorm 5 mg ( för akuta smärtor )

3. Oxycontin 5 mg ( för långvarigt smärtstillande)

4. Gabapentin (för nervsmärtor)

5. Alvedon 665 (värk och febernedsättande)

 

Den första veckan fungerade medecinen, blev inte helt bedövad men den tog bort mycket av smärtan. Desvärre efter bara en vecka på medecinerna så tänkte jag lägga mig på soffan men måste ha hamnat med benet i en konstig vinkel eftersom jag fick enormt ont. Medecinen hjälper mig inte emot den här smärtan. Jag har en stor knöl på min rygg där diskbråcket sitter just nu. Jag var hos akuten förra Onsdagen för 4:e gången. Dom skickade hem mig utan hjälp trots att jag talade om för dom att medecinen inte fungerar längre och att jag inte klarar av det onda. Jag passade på att köpa 2 stycken kryckor på sjukhuset för att klara att gå mer och försöka på så sätt slappna av musklerna och inte belasta kroppen fel. Jag bytte vårdcentral till en annan och planerar att lägga in en anmälan på min vårdcentral för deras inkompetens och hur ignoranta dom har varit när jag bett om hjälp. Dom har kunnat läsa mina journaler att jag aldrig haft problem med varken droger eller är den personen som ringer så fort jag får en glasbit i fingret. Var hos min nya vårcentral i torsdags, fick ta spårvagnen dit och turen till vårdcentralen var olidlig jag hade jätteont och var illamående. Väl framme så kollade hon igenom mig det var nämligen så att jag trodde att jag hade fel på min blodcirkulation för hela mitt ben var iskallt. Läkaren var jättetrevlig och sa till mig att jag inte behövde oroa mig för det uta blodet cirkulerade jättefint i benet. Det hon kunde göra emot smärtan var dock att skriva ut mer Alvedon då jag talade om att den var slut. Och så sa hon åt mig att höja intaget av morfin med att istället ta en tablett ocycontin på morgonen och en på kvällen skulle jag istället ta 2 på morgonen och 1 på kvällen. Det har fungerat bra på mig med 2 stycken. Dock så är nog det yppersta 2 på morgonen och 2 på kvällen men ska diskutera det med min läkare nu i veckan. Är just nu lite orolig för att den 26e juli ska jag äntligen få åka till ryggspecialisterna i Linköping för konsultation om att operera ryggen. Och mina morfintabletter har tagit slut. Jag kan inte leva så här i konstant smärta. Och jag tror knappast att dom vill låta mig bli beroende av morfinen heller.