Jag är faktiskt en av dom i Sverige som har ganska många syskon. Min mamma och pappa fick 3 barn tillsammans. Jag, min bror och min syster. Sen gifte pappa om sig med min styvmamma och dom fick 2 barn tillsammans. Och min mamma gifte om sig med min styvpappa och fick 2 barn plus en bonussyster som kom med styvpappan. Tillsammans så var vi alltså 8 barn.

 

Min uppväxt har varit ganska tuff och jag tror att det beror på att till skillnad ifrån min lillebror och lillasyster så var jag den ända stor nog att förstå när mamma och pappa gick skilda vägar. Jag minns det så väl med att min mamma spottade min pappa i ansiktet och att pappa tog alla våra saker och lämnade oss i en lägenhet utan möbler eller någonting. Detta resulterade i att jag och mina 2 syskon fick flytta runt ganska mycket. Mamma hittade nya killar stup i ett kändes det som, tills hon äntligen valde att stanna med Patrik som är min styvfar idag. Men trots att jag slapp flytta runt och vi hade ett stabilt hem så var Patrik inte särskilt snäll emot mig under min uppväxt, vilket resulterade i blåmärken. När jag var 15 år fick jag flytta till min morfar som betydde allt för mig och jag spenderade 1 år boende i hans garderob, låter skumt jag vet men det var en sån där walk in closet som var väldigt stor så jag fick ju plats med min säng därinne i garderoben. När jag sedan fyllde 16 fick jag flytta till ett behandlingshem utanför Uppsala. Men där gick det inte så bra och dom andra boenden hade drogproblem och så vidare så det slutade med att jag fick flytta därifrån akut för situationen blev ohållbar. Då kom jag till Villberga Familjecenter utanför Enköping. Till en början så trivdes jag inte alls där och mådde faktiskt ganska dåligt men nu i efterhand när jag blivit vuxen så vet jag att Villberga gjorde mig till den jag är idag. En stark kvinna som är helt oberoende av min familj och klarar mig själv.

 

Självklart har jag precis som alla andra en familj. Men på grund av historian med min styvfar så har det blivit så att jag aldrig är välkommen hem på högtider. Dock så kommer min mamma ensam och mina syskon ibland och hälsar på mig. Och när det gäller min pappa så har han gjort valet att inte träffa mig mer för att han inte accepterar att jag stannar med min sambo som jag haft sedan 7 år tillbaka på grund av att min sambo slog mig en gång när han var alkoholpåverkad. 

 

Min sambo skulle aldrig röra mig. Inte ens om han fick en miljon kronor för det. Den gången han var alkoholpåverkad var ända gången han någonsin lagt en hand på mig.

 

Ja förr i vårt förhållande så brukade vi bråka ganska mycket och ofta så gällde bråken precis samma sak. Att jag inte ville att han skulle dricka alkohol eller att han inte ville att jag skulle "bestämma" över honom. Men nu i år firade jag och Quinten 7 år tillsammans och på grund av alla bråken vi hade i början så anser jag att vi har blivit starkare som ett par och vi är trygga i precis allting. Jag anser att går man i ett förhållande och aldrig bråkar så har man antingen haft tur att hitta en partner som tänker EXAKT likadant om precis allt eller så går man och håller saker man inte tycker om inombords för att man inte vill bråka. Men det tror jag inte är hälsosamt i slutändan för håller man för mycket saker inne så tror jag att förr eller senare så blir det en explosion.

 

Många frågar mig hur jag mår nu när mina barn bor i andra familjer och hur jag klarar mig igenom min vardag. Dom brukar även säga till mig att hade dom varit i samma situation med sina barn så vet dom inte hur dom hade klarat det. Och jag tror att man själv måste vara i samma situation för att faktiskt kunna bearbeta det. Självklart var jag och min sambo enormt ledsna i början och mådde psykist dåligt. Och i efterhand kan jag tänka att vi borde gått till en terapeut för att bearbeta sorgen. Men nu idag så mår vi bättre än någonsin och vi sätter våra barn före oss själva. Istället för att sitta och gråta över att barnen inte är hemma så tycker jag att det är betydligt mycket viktigare för oss att fokussera på dom possitiva sakerna i livet. Som till exempel att mina döttrar är lyckliga. Dom har kommit till 2 stycken fina familjer som gör allt för dom. Dom har möjligheter och chanser i livet som jag och min partner för tillfället inte har kunnat ge dom. Vi kan se en framtid tillsammans med våra barn och vi får träffa dom en gång i veckan så vi behöver inte sakna dom allt för länge. Jag tror att när det gäller barnen så är det samma sak som med allt annat, det finns både bra och dåliga saker och man får ta vara på det som är bra.