Imorgon den 26 Juli ska jag till Ryggkliniken i Linköping för konsultation angående mina smärtor. Jag kommer att tala om för dom att jag behöver en operation. Det känns inte tryggt för mig att behöva gå så här länge på morfin. Samtidigt som jag har konstaterat att jag faktiskt har så ont att övningar och träning inte är ett alternativ för mig. Jag vet vilka risker som en operation kan medföra men jag vet också att jag inte kan leva med såna här tunga smärtor heller. Ett liv sängliggandes för mig är inte ett alternativ.

 

Jag är så enormt tacksam för personerna som finns runt omkring mig i mitt liv och hjälper och stöttar mig. När jag var yngre hade jag det inte så lätt och jag hade negativa tankar inom mig när det gällde socialen och andra instanser som har varit inblandade i mitt liv. Men nu har jag insett att för min del så har dom gett mig ett enormt stöd som jag borde vara tacksam och lycklig över att jag har fått. När jag var liten blev jag "tvingad" att ha bostöd för hjälp med rutiner i min vardag då jag inte är världens bästa städare, jag ansåg då att det var det värsta som hänt mig för jag ville ju vara normal som alla andra. Men vad innebär egentligen ordet normal? jag tror personligen att ordet normal är enormt överskattat och betyder väl egentligen att något följer normen. Men jag har lärt mig enormt mycket sedan dess. Både angående dessa småsaker men även när det gäller annat med. Förut kunde jag vara rädd och betänksam över hur jag betedde mig eller hur jag såg ut. Idag tänker jag helt annorlunda. Alla människor är olika och alla människor har olika utseenden , sätt att tänka och sätt att vara och det är inte alltid man tänker likadant som andra tänker men man får liksom acceptera varandras olikheter. Jag bryr mig till exempel inte om någon är så kallat "överviktig" så länge personen i fråga inte far illa på grund av sin övervikt, då skulle jag kunna prata med personen och försöka hjälpa / motivera denna till att få en mer hälsosam vardag. Idag så bryr jag mig heller inte om att jag har bostöd som hjälper mig, för jag har träffat dom rätta människorna för mig som inte tänker på mig som en brukare / som något att jobba med. Utan ser mig som en person och vill det bästa för mig. Nu när jag har så ont i ryggen så är jag sängliggandes ca 23 av 24 timmar per dag. Och jag vet att jag inte skulle klara mig utan mitt bostöd som finns där och stöttar mig. Ett exempel på det är att dom har ställt upp för mig och skjutsat mig till vårdcentral , tandläkare och sjukhus. Ibland skjutsar dom mig så att jag kan storhandla för där jag bor så finns det inga "billiga" affärer och eftersom ekonomin inte är i sin fulla glans just nu eftersom jag inte kan jobba och får betala sjukresor och medeciner hela tiden så blir det inte speciellt mycket över till mat och då måste man kunna åka iväg och handla så att vi klarar oss här hemma. Och det faktum att jag faktiskt inte kan hålla rent i min lägenhet eftersom jag inte kan städa, min kropp klarar inte det. Så nu har jag min sambo och mitt bostöd som tillsammans sköter det åt mig så får jag försöka göra det jag kan utefter min förmåga.